Önskar jag kunde göra mog av med dom.

Dom äter upp mig innifrån.

Jag vet att jag inte ska lyssna på dom, men dom e som en ond ande.

Maler, tär förstör varje liten del som försöker att lyssna på nuet.

Inget jag gör biter på dom.

Tankarna har helt fått övertaget.

Jag finns snart inte mer.

JAG glömmer mer och mer vem JAG är.

Det enda som existerar är dom satans jävla tankarna på OM, VARFÖR, NÄR, HUR , VEM osv osv.

FUCK......

Hur i helvete får man in i hjärnan att man duger som man är?

Pojkvännen gillar dig och säger att du e fin och helt underbar.

Du hör orden, du tror på orden ändå säger hjärnan din att du e tjock.

Varje gång du ser dig i spegeln säger den till dig att du e  tjock.

Och visst kanske du har några kilon extra men om din kille kan se dig som vacker, varför kan då inte du göra det?

Varför kan du inte se din inre skönhet?

Varför envisas du med att hata dig själv?

Han gillar dig, HELA dig.

Och även om du inte tror det, finns det fler som tycker om dig precis som du är.

För det e just det som gör dig.

Så vad säger du?

Ska vi försöka gilla oss?

Ok, vi försöker, vem vet det kanske går.......

Jag kommer alltid att anklaga mig själv.

Jag kommer allltid  att se det som mitt fel.

Jag kommer alltid att hata mig själv.

Jag kommer alltid att vara RÄDD.

Rädd för känslor, misstag,för dig, för mig, för ALLT.

Jag kommer alltid att tro det värsta.

Jag kommer aldrig att bli den jag drömmer om att vara.

Jag kommer fölr alltid att bli mig, den rädda flickan,med hopp och drömmar men ingen chans att komma dit.

En konstig sak, den där kärleken.

Att man kan älska mer än en.

Att man kan ÄLSKA och ÄLSKA.

Att man kan reagera på samma sätt för två helt olika men ändå lika personer.

Jag ÄLSKAR HAN, men jag älskar att se honom.

Jag tillhör HAN, men honom påverkar mig.

Jag ÄLSKAR två st men på två sett.

Han får mig att växa, leva , må bra, skratta ,gråta och ÄLSKA.

Honom får mig att bli normal, får mig att finna mig.

Två män som alltid kommer att bo i mitt hjärta men av två helt olika anledninagr.

Den är tillbaka.

Rädslan över att göra fel.

Att inte vara tillräcklig.

Att försöka men få skit.

Att inte vara din.

Att inte vara någon.

Jag e så jävla rädd, inte hela tiden men stundtals.

Är rädd att rädslan ska förstöra allt.

Att den ska få övertaget och förgöra dig och mig.

Måste få tillbaka övertaget.

Måste hitta till lyckan, till mitt starka jag.

Jag vet att jag har det nånstans, det bara gömmer sig.

Jag måste hitta mig.

Utan dig för att kunna behålla dig.

Kärlek är inte att hitta någon att leva med, kärlek är att hitta någon man inte kan leva utan.

Ett citat jag hittade och insåg att jag funnit den kärleken.

Jag vill verkligen inte vara utan han.

Kan inte föreställa mig livet utan han.

Så inser att jag har nog funnit den rätte :)

ÄLSKAR DIG

Hur fan får jag bort mina negativa tankar?

Brottas med dom dag ut och dag in.

Har ju haft en sådan bra period nu och trodde verkligen att jag hade börjat koma på rätt spår.

Att jag hade lyckats lära mig positivitet och lycka, men inte då.

Bara sådär dök dom upp igen.

Äter sig in i hjärnan, gnager sig fast och får mig att älta och älta och älta.

Dom förgör mig långsamt, för dom får mig att tappa livslust och dom gör mig ledsen, och du vill inte se mig ledsen.

Du tycker inte om mig när jag gråter.

Och jag älskar ju dig så förbenat mycket.
Mitt liv är du, och om dessa jävla negativa sakerna ska ta över min hjärna kommer jag att förlora dig.

Så hjälp mig nån.

Vem som helst.

Hjälp mig hitta lyckan igen, finna det poititva och förgöra det negativa.

Snälla hjälp, jag vill inte vara sån här och jag vill absolut inte förlora dig.

Mitt hjärta , mitt liv min underbara man.

Jag önskar jag kunde stoppa tårarna, men dom kommer av sig själv.

Jag vill inte att du ska hålla på med det du gör.

Jag vet att du gör det, du har sagt det till mig, men så länge jag inte ser det förnekar jag att du gör det.

I min värld är du perfekt, detta förstör det perfekta.

I verkligheten vet jag att ingen är perfekt.

Men trots detta känns det som knivar i hjärtat när jag ser att du gör det du gör.

Hatet mot mig själv uppkommer också då du accepterar mig för den jag är, men jag kan inte hantera din last.

Så varför kan jag inte hantera detta?

Varför blir jag alltid ledsen?

Varför kan du inte sluta?

Varför skulle du- du måste ju få ha rätt att leva ditt liv?

VARFÖR?

Fan vad jag hatar mig själv.