Den är tillbaka.

Rädslan över att göra fel.

Att inte vara tillräcklig.

Att försöka men få skit.

Att inte vara din.

Att inte vara någon.

Jag e så jävla rädd, inte hela tiden men stundtals.

Är rädd att rädslan ska förstöra allt.

Att den ska få övertaget och förgöra dig och mig.

Måste få tillbaka övertaget.

Måste hitta till lyckan, till mitt starka jag.

Jag vet att jag har det nånstans, det bara gömmer sig.

Jag måste hitta mig.

Utan dig för att kunna behålla dig.

Kärlek är inte att hitta någon att leva med, kärlek är att hitta någon man inte kan leva utan.

Ett citat jag hittade och insåg att jag funnit den kärleken.

Jag vill verkligen inte vara utan han.

Kan inte föreställa mig livet utan han.

Så inser att jag har nog funnit den rätte :)

ÄLSKAR DIG

Hur fan får jag bort mina negativa tankar?

Brottas med dom dag ut och dag in.

Har ju haft en sådan bra period nu och trodde verkligen att jag hade börjat koma på rätt spår.

Att jag hade lyckats lära mig positivitet och lycka, men inte då.

Bara sådär dök dom upp igen.

Äter sig in i hjärnan, gnager sig fast och får mig att älta och älta och älta.

Dom förgör mig långsamt, för dom får mig att tappa livslust och dom gör mig ledsen, och du vill inte se mig ledsen.

Du tycker inte om mig när jag gråter.

Och jag älskar ju dig så förbenat mycket.
Mitt liv är du, och om dessa jävla negativa sakerna ska ta över min hjärna kommer jag att förlora dig.

Så hjälp mig nån.

Vem som helst.

Hjälp mig hitta lyckan igen, finna det poititva och förgöra det negativa.

Snälla hjälp, jag vill inte vara sån här och jag vill absolut inte förlora dig.

Mitt hjärta , mitt liv min underbara man.

Jag önskar jag kunde stoppa tårarna, men dom kommer av sig själv.

Jag vill inte att du ska hålla på med det du gör.

Jag vet att du gör det, du har sagt det till mig, men så länge jag inte ser det förnekar jag att du gör det.

I min värld är du perfekt, detta förstör det perfekta.

I verkligheten vet jag att ingen är perfekt.

Men trots detta känns det som knivar i hjärtat när jag ser att du gör det du gör.

Hatet mot mig själv uppkommer också då du accepterar mig för den jag är, men jag kan inte hantera din last.

Så varför kan jag inte hantera detta?

Varför blir jag alltid ledsen?

Varför kan du inte sluta?

Varför skulle du- du måste ju få ha rätt att leva ditt liv?

VARFÖR?

Fan vad jag hatar mig själv.